Ett, tu, tre på det fjärde ska det ske!

Nu är det banne mig dags! För snart två år sedan var jag som vanligt upp och klättrade i mitt kök. Med mina 152 cm i strumplästen når man inte så högt.... Vid det aktuella tillfället skulle ett paket lekakulor hämtas ner från överskåpet som låg ovan på städskåpet. Istället för att ta en stabil trästol tog jag en fällstol från IKEA och ställde mig på. När jag nästan hade grepp om påsen insåg jag att jag skulle behöva ta ett steg till höger för att få ordentligt tag. Ett steg innebar att jag stod på kanten... På stora starka trästolar kan man göra så... inte på plaststolar från IKEA... bredvid stolen stod en 10 litersburk med väggfärg som jag använde till att grunda taveldukar med. Stolen välte och jag föll. På vägen ner slog jag i ryggen i köksbordet och satte mig sedan rakt på kanten till färgburken. AJ!!!!!!!!!!!!!!!!!! 12*27 cm mätte läkaren på jourläkarcentralen blåmärket till två dagar efter när jag åkte in. Jag trodde bara det var ett rejält blåmärke men eftersom jag var snurrig i huvudet o inte såg så bra för att det gjorde ont så tänkte jag att det kan ju vara bra att någon tittar på det i alla fall. 7 månader senare när jag fortfarande hade ont och det gått så längt att jag till slut inte kunde stå på benet över huvudtaget träffade jag en läkare som faktiskt förstod att jag nog inte hade ischias..... en inbuktning på 15 cm rakt in i skinkan som då kommit fram tydde kanske? på att något annat var fel. Hon remitterade mig till sjukgymnast och ortoped. När jag kom till ortopeden 4!!! månader senare dvs över ett år sedan jag fallit kudne han inte mer än hålla med allmänläkaren och sjukgymnasten att stora sätesmuskeln för modligen är av. Aj! Under den ligger det ett par tre små sätesmuskler som då istället måste kompensera för den stora. O när de gör det sväller de o tar större plats! O vad ligger under dessa muskler??? Jo ischias nerven. Åter igen...ja.... aj!

Under det första året som gick var jag sjukskriven för depression och höll mig mest hemma. Därför märktes det inte på samma sätt att jag hade ont förrän jag började må bra, skulle ta mig runt och börja arbeta igen. Kan man inte gå....så gör man inte det. Har man dessutom en nedsatt ämnesomsättning är det lätt att svälla upp. O det har jag gjort! Nu är det nya tag. Inte bara för att jag inte längre kan använda några av mina kläder. Det är jag faktiskt stolt över! En gång i tiden har jag kämpat med en släng av träningsbulimi som höll sig stark åren 2005-2007 så därför är jag glad över att jag ändrat mitt tankesätt. Visst vill jag komma i mina kläder igen med det är inte därför jag för ett par veckor sedan slog vad med min bror: vem av oss kan komma i hyfsad form snabbast? Inte trådsmal form alls då. Utan bara nå ner till den övre gränsen på BMI skalan och utan att överträna. Den 9 augusti börjar jag mitt första fasta jobb någonsin på en förskola i Linköping. Detta innebär att jag måste kunna röra på mig obehindrat. Det är mycket lyftande, stående, gående, springade ibland, rörelsen stå-sitta på huk- sitta på golv-stå-sitta på huk... Detta kan jag inte göra utan smärtstillande idag! Inte i närheten! Eftersom jag avskyr kemiska mediciner från djupet av min själ har jag bestämt mig. Benet har blivit så pass bra att jag nu kan promenera lite längre sträckor än tidigare och faktiskt också ta några löparsteg på löparspåret bakom mitt hus (Ja det ligger verkligen inte mer än 100 meter bakom mitt hus) så ska jag börja försöka få igång benet så pass mycket att jag kan arbeta utan att behöva smärtstillande det är mitt mål. Gör det att jag också får bättre plats i mina kläder hade ju det också varit trevligt. 5-6 kilo lättare Sofie skulle förmodligen minska smärtan ytterligare då benet inte behöver arbeta lika hårt.

Jag vill också arbeta med att leva så hälsosamt för hela mig. Därför kommer jag också att publicera andra hälsofunderingar jag har än "bara träningsmässiga". Bloggen skaffar jag egentligen för mig själv. Jag vill ha någonstans att dokumentera mina framsteg på för mig själv. Kanske också få tips från andra när det är motigt och en klapp på axeln när det är bra.

Steg för steg mot ett piggare jag :)